Från kakmonster till monster.

Jag trodde i min enfald att det skulle gå lättare och lättare att springa och att jag vid det här laget skulle ta milen vid varje pass och dessutom med lutning.

Ack så man kan bedra sig.

För här blir det fan bara tyngre och tyngre.

 

Idag var jag nära att ge upp innan 3 km.

Det.Var.Sååå.Tungt.

Fötterna gjorde ont och jag flåsade som en jävla flodhäst trots att jag inte hade någon jättefart direkt.

 

Värmde upp som vanligt med gång 15 minuter 1-2% lutning vilket kändes bra.

Sprang sedan helt utan lutning och började försiktigt på 9,4 km/h.

TUR att jag är envisare än en jävla åsna annars skulle jag inte ta mig många meter.

På något sätt lyckades jag springa 7,5 km innan jag stannade för att gå.

Jag hade antagligen kunnat pressa mig 500 m till trots att jag då sprang i 10 km/h men det kändes som om jag hade gått på ren vilja från steg ett, och jag var rätt trött så det fick räcka så.

Trots att det kändes som ett skitpass för att det var så jobbigt så antar jag att jag måste vara rätt nöjd ändå med tanke på att jag faktiskt tog med 7,5 km trots att det var så jobbigt.

 

5 km 31,30 min (6:18)

7,5 km 47 min (6:16)

 

Jag avslutade med 1,5 km powerwalk (7,4 km/h) i 2% lutning. Det kändes i vaderna...
60 min 9,1 km

Sammanlagt med uppvärmning blev det 77 min, 11 km och 800 brända kalorier.