Från kakmonster till monster.

I många år har jag levt som "halvbulimiker".
Jag kan lätt äta chips till lunch och en sockerkaka till middag (och då pratar vi inte en bit sockerkaka).

I många år var jag chokladberoende och var tvungen att äta choklad regelbundet för att kroppen skulle fungera. Många är de gånger jag beslöt mig för att det inte kunde vara bra att äta choklad varje dag. Lika många är de gånger jag insåg att choklad var ett krav  för att min hjärna skulle fungera och att jag överhuvudtaget skulle hålla mig på benen.
Idag är det ca en månad sedan jag åt min sista chokladbit och jag känner inget sug. Men jag kommer aldrig våga äta en bit igen av rädsla för att fastna igen.

Jag har fått tillstånd av mig själv att äta lakrits men annars är godis inget jag äter särskillt mycket av.
Mitt missbruk består av kakor, bullar, jordnötsringar mm mm mm. Är jag riktigt sugen på något gör jag sockerkakssmet så jag först äter av tills jag mår illa. Det som finns kvar ställer jag in i kylskåpet så det blir tjockt och segt. När illamåendet lagt sig äter jag mera.
Dock kräks jag aldrig trots att jag mår dåligt både fysiskt och psykiskt.

Nu har jag bestämt mig (igen) för att ta tag i mitt liv. Jag vill börja äta vettigt och jag vill motionera, men jag vet att vägen dit inte kommer att bli lätt.
Jag är så fruktansvärt trött på att höra -men ta en bulle till, du som är så smal kan ju äta...
Om de bara visste....